Ibland tror vi att det vi gör bara är en droppe i havet men vi får inte glömma att havet skulle vara mindre utan den droppen.

Första gången jag besökte Kenya var 2005. Jag var då med Britt och Jan-Åke Thorell på en uppföljningsresa efter deras 3 år i Kenya. Före resan anade jag inte att den skulle bli så viktig för mig. Första resan var fylld av intryck. Allt kändes nytt och annorlunda. Färgerna, dofterna, ljuden, hettan, naturen, djuren men framförallt gjorde människorna intryck. Alla var så gästvänliga, tacksamma, glada och positiva. Detta trots att så många av dem lever under för oss orimliga förhållanden med sjukdomar som HIV och malaria, fattigdom, torka, svält och kriminalitet.

Vi träffade Mwake som var 6 år och AIDS-sjuk. Hennes hud var brännhet och hon hade fula sår på armarna. Hon levde tillsammans med sina 3 äldre syskon, Matilda, Alice och Mrata, i en hydda av lera med stampat jordgolv. De hade också en morbror i närheten som var alkoholiserad och gjorde livet ännu lite svårare för dem. Vi hade med oss lite kläder, välling, leksaker och filtar till dem och pengar för att kunna laga taket och utbilda den äldsta systern så att hon i framtiden skulle kunna försörja familjen på egen hand. Mwake dog 2 veckor efter att vi kommit hem till Sverige. Hela situationen kan lätt kännas hopplös och vi känner oss hjälplösa men det är vi inte, inte helt. Genom insamlade pengar i Voi-projektet i Ulricehamn och med hjälp av de vännerna i Voi som arbetar med att hjälpa de föräldralösa barnen vet jag att vi kan hjälpa till att göra livet lite bättre för åtminstone några. Ibland tror vi att det vi gör bara är en droppe i havet men vi får inte glömma att havet skulle vara mindre utan den droppen.

I år när vi var nere hälsade vi på Matilda, Alice och Mrata igen. Alice och Mrata bor kvar i samma hydda men de håller på att få hjälp att bygga en ny. Matilda, som vi tyckte var lite hängig 2005, visade sig vara gravid. Hon har idag en dotter på 2 år och är gift. De bor inte så långt från hennes andra syskon. Alice och Mrata går båda i skolan och får hjälp genom Manase och projektet med nödvändigheter. Både Alice och Matilda såg välmående och glada ut. Mrata träffade jag tyvärr aldrig. Han var ute på deras jordbruksplätt en bit därifrån.

Nu har jag varit 3 gånger i Kenya och jag längtar redan till nästa gång även om jag idag inte vet när nästa resa blir. För mig har många av människorna jag mött i Kenya blivit vänner. De har blivit viktiga för mig. Vi håller kontakten med varandra genom e-post och sms men inget kan mäta sig mot att träffas i verkligheten. Det viktigaste för mig är inte att jag kan hjälpa dem ekonomiskt. Det viktiga för mig har blivit deras vänskap som ger mig glädje, värme, perspektiv och insikt om vad som är viktigt i livet.